Till de (oftast yngre?) som undrar över släktens adlighet… Alla som heter von Knorring är släkt med varandra. Trots att vår släktbok kom att få titeln Ätterna Knorring så finns det alltså inte längre olika ätter eller släkter von Knorring. Enligt Nordisk Familjebok betyder nämligen ätt "adlig släkt", och släkt betyder "… alla de personer som genom härstamning äro förbundna med hvarandra". Även Nationalencyklopedien anger att med ätt menas "adliga släkt", och med släkt menas "de individer som har gemensam härstamning". En släkt är alltså alla som har gemensam härstamning, och om det handlar om en adlig släkt så kan den alltså kallas för ätt. I ovan nämnda definition av ordet släkt ligger ju även underförstått att en gemensam härstamning också skall kunna påvisas (om inte så skulle ju annars alla människor utgör en enda släkt och begreppet bli utan mening). Tack vare förre riddarhusgenealogen Pontus Möllers forskargärning kom de tidigare oklara släktförhållandena att redas ut, och ett enda gemensamt ursprung att påvisas. Det som tidigare framstod som olika ätter utan känd samhörighet kom därmed att reduceras till en enda, vilket framgår i släktboken. Bokens titel skulle således ha kunnat vara "Ätten Knorring", eller snarare "Ättegrenarna Knorring" eftersom boken är indelad i de tidigare olika grenar som Pontus Möller lyckades koppla ihop. Ätten von Knorring är av tysk uradel. Vartefter olika grenar av ätten kommit att etablera sig i nya hemländer har adelsvärdigheten kommit att bekräftas på flera olika riddarhus. Inte minst politiska orsaker har medfört att olika grenar av ätten har kommit att tillhöra olika riddarhus. Såväl Finland som baltikum har ju varit föremål för stora politiska omvälvningar. Så t.ex. var Finland en del av Sverige ända sedan 1300-talet. Stora delar av baltikum kom också att periodvis lyda under olika länder, inte minst Sverige. Förutom Estland, Lettland och Litauen har det i baltikum funnits statsbildningar som Livland, Kurland, Ingermanland, Lettgallen, Semgallen m.fl. Här kom således länder och provinser att ingå i olika imperier och växelvis utgöra lydriken under starkare stormakter, samt både upphöra och återuppstå som självständiga nationer. Det mest bestående i sammanhanget är att Finland sedan mitten av 1300-talet till 1809 utgjorde en del av Sverige, då det förlorades i krig mot Ryssland och Finland kom att bli ett ryskt storfurstendöme. Först i samband med oktoberrevolutionen och tsarväldets fall 1917 lyckades Finland förklara sig självständigt. Därmed kom man att inrätta flera av de institutioner som hörde till en dåtida stat, bl.a. ett riddarhus. Därmed kom också en stor mängd av de tidigare svenska och baltiska adliga ätterna att introduceras just kring 1917. Som en konsekvens av olika omvälvningar kom alltså våra förfäder att bo i olika länder, även om de själva aldrig ansåg sig ha passerat någon gräns. Därtill kom ju att våra förfäder också etablerade sig på nya platser av mer personliga skäl. Under släktresans gång, från 1000-talets Eichsfeld i mellersta Tyskland till 2000-talets Sverige så har adelsvärdigheten således kommit att bekräftas på ett flertal riddarhus, nämligen i Kurland 1620, Stockholm 1672, Ösel 1741, Livland 1745, Estland 1746, Livland 1747, Stockholm 1756, Finland 1818, Livland 1867, Stockholm 1916 samt Stockholm 1955. Olika grenar av ätten har således kommit att få olika titlar och nummer på de olika riddarhusen. Denna indelning blev därför naturlig för den tidigare släktforskningen, något som av praktiska skäl har fått bestå trots Pontus Möllers senare forskning. Den i särklass största grenen i dag är de som stammar efter överstelöjtnant Otto Wilhelm von Knorring, född 1681, dvs den gren som i huvudsak utgör Svenska Släktföreningen von Knorring. Otto Wilhelm föddes på ett av sina tre arvegods, Koppelmann i Kegels socken i Harrien i dagens Estland, på den tiden Estland som tillhörde Sverige (1558 – 1721). Förutom han själv var även hans far, farfar och farfars far födda i det Estland som då var en del av Sverige. Därmed kan man också förstå varför han sökte sig till det egentliga Sverige efter det att Estland förlorats till Ryssland vid slaget vid Poltava. Efter att ha varit rysk krigsfånge i 13 år lyckas han fly och anlände den 7/5 1722 till Stockholm. Därefter inställde han sig vid Dalregementet för sin fortsatta tjänstgöring. När han senare samma år besökte Estland för att få tillbaka åtminstone ett av sina tre arvegods, så erhöll han Tsarens (Peter den Stores) medgivande till detta, men på villkor att han övergav sitt svenska medborgarskap för att i stället bli rysk undersåte. Då han nekade till detta förlorade han sina egendomar. Den största grenen, den som i huvudsak utgörs av alla i Sverige boende von Knorringar har aldrig introducerats på något lands riddarhus efter tiden i baltikum, därav kommer att den är ointroducerad på svenska riddarhuset. Utöver denna gren finns det en introducerad gren i Sverige sedan Carl von Knorring flyttade till Stockholm från Helsingfors och blev svensk medborgare 1951. Den grenen fortlever i Sverige och har nr 138 på riddarhuset i Helsingfors och nr 1976 på riddarhuset i Stockholm. Därtill har det funnits ytterligare två grenar på både riddarhusen i Stockholm och Helsingfors. Dels nr 809 resp 66, dels friherrliga ätten nr 177 resp 9, båda dessa är dock numera utslocknade. Varför ingår "von" i efternamnet? Tilläggen von liksom af är ett dåtida s.k. adelsprefix. Då någon adlades för sina förtjänster skulle denne förutom ett släktvapen ofta även ta sig ett mera ståtligt klingande efternamn. Ett alternativ var annars att foga von eller af till sitt tidigare namn. Men även inom adeln fanns det olika grader. Allra finast var de som hade fått en adlig titel, och allra finast av dessa var titeln greve. Som fina adelsfamiljer ansågs även de som stammade från den tyska uradeln, då hela systemet med adelsvärdigheten hade sitt ursprung där. Varför skriver en del endast "v." medan andra skriver von? Då det periodvis, beroende på den regerande kungens tycke och smak, kom att adlas ganska många personer i europa, så tyckte många av de äldre adliga släkterna att det började gå inflation i systemet. De kände att deras adelsprefix "von" inte längre var lika exklusivt. För att därför i någon mån kunna påvisa att de hörde till en äldre adelssläkt övergick de därför till att skriva v. istället for von. Därmed kunde de på ett diskret, men för de insatta mycket tydligt sätt också påvisa sitt äldre ursprung. De nya släkterna däremot ville ju tvärtom gärna exponera sin nyvunna adlighet maximalt. Sammanfattning Allt som en gång rörde adeln har sedan länge förlorat sin egentliga innebörd av rättigheter och skyldigheter, t.ex. att tillhandahålla riddare och att slippa betala skatter. I dag består kanske den största betydelse av att adligheten visar på en spännande och intressant släkthistorik, och gärna inspirerar till en omfattande genealogisk och personhistorisk forskning. En oslagbar fördel för adliga släkter är ju att släktforskningen oftast är betydligt enklare än för mer vanligt förekommande namn. Riddarhuset i Stockholm är således heller inte längre en statlig angelägenhet, utan är numera en sammanslutning för alla de introducerade släkterna. Riddarhuset har egna fonder med bl.a. fastigheter som möjliggör verksamheten. Flera av de introducerade släkterna har egna fonder för olika ändamål, t.ex. studier för släktens medlemmar. |