Ytterligare ett sigill funnet! Det är få släkter som har ett släktvapen. Ännu färre är det som har ett släktvapen vars vapenfigur stammar från tiden före heraldikens införande. Vårt släktvapen är ett av dessa få. Heraldiken, dvs användandet av släktvapen inleddes runt 1250-talet. Anledningen till att man då började med att måla figurer på sina sköldar var att man börjat använda riddarrustningar. Det innebar ju att riddarna blev ganska anonyma till sitt utseende, och att det alltså inte längre gick att skilja vän från fiende i strider eller tornéringar. Trots att det ursprungliga behovet av ett släktvapen kom att upphöra med tiden, så fortsatte ändå användandet av släktvapen, och att utvecklas. Ett exempel: när en person adlades så skulle denne också skaffa sig ett släktvapen. Det är alltså av den anledningen som vi idag kan se omfattande samlingar av vapensköldar på olika länders riddarhus. Det var dock inte vem som helst som fick ta sig ett släktvapen, utan endast vissa adelsfamiljer. Och de olika vapenbilderna registrerades noggrant. Nya kontrollerades bl.a. på så sätt att de inte skulle kunna förväxlas med de redan befintliga, och att rätt färger kom till användning. Dessutom var det viktigt att vapnet blasonerades, dvs det skulle ha en beskrivande text med en särskild vokabulär. För att sköta denna kontroll så fanns det en särskilt utsedd person, en härold. Som för så många andra ändamål så har även heraldiken påverkats av tidens växlingar och moden. Så till exempel var det vid heraldikens början vanligast med ganska enkla geometriska figurer på en vapensköld, medan det från 15-1600-talen kom att bli vanligare med bilder på djur och växter, och alltmer fantasifulla skapelser. För regenter kombinerades ofta släktvapen från de släkter som personen härstammade från. Eftersom det ursprungliga behovet av en enkel och lättidentifierad vapenfigur hade upphört, så kunde ju också nu släktvapnen tillåtas att bli alltmer fantasifulla och innehållsrika. Valet av sköldemärke Ursprungligen var det alltså få personer, och senare även deras familjer som förde ett vapen. Vilken figur valde då dessa som sitt s.k. sköldemärke? Ofta gjorde man en enkel och stiliserad figur, baserad på t.ex. bärarens yrke eller ställning i samhället. Därför kom det att bli ganska vanligt med till exempel kvarnhjul, eller andra kvarntekniska detaljer för furstar som ägde vattenrätt och kvarnrättigheter. Men vissa släkter hade redan innan heraldikens införande sina egna och väl använda symboler. För dessa kom det därför att bli naturligt att välja vad man sedan tidigare hade använt, och kanske under många generationer. Det handlar här om något som kallas sfragistik, vilket betyder "läran om sigill". Således har sfragistiken ett äldre ursprung än heraldiken. Sigill istället för namnteckning Ursprungligen var sigillets uppgift att bekräfta ett ingånget avtal, eftersom det endast var ytterst få personer som var skrivkunniga. Ofta anlitade man först någon skrivkunnig i något kloster, för att sedan låta parterna signera, dvs sätta sitt sigill i nederkanten av dokumentet. Man tryckte in sin sigillstamp i en uppvärmd blandning av bivax och lack. Sigillen placerades efter parternas rang, dvs den med högst status fick sätta sitt sigill längst till vänster osv. Avtal med många parter inblandade kunde därför få mängder med sigill. Rätten att använda sigill Precis som inom heraldiken var det få personer, och släkter, som hade rätt att använda sig av ett sigill. Och liksom inom heraldiken så varierade form och detaljeringsgrad med vem som ägde sigillet. Så till exempel hade ofta påvar, kungar, biskopar och furstar stora ovala sigill med sitt eget porträtt i helfigur. Sigill och släktforskning Då flera av våra äldsta kända förfäder var riddare, och verkade inom de högre samhällsskikten, så har vi tillgång till både heraldiska och sfragistiska källor. Detta är också förklaringen till den vår rekordlånga släktledning, från ca 1070 e.Kr. Inom "vanlig" släktforskning, som ju oftast baseras på efternamn, kan man omöjligen komma så långt tillbaka i tiden då användandet av efternamn påbörjades först senare. För tiden före efternamnens tillkomst är det alltså tack vare en familjs släktvapen som man kan forska vidare i släkthistorien. Och för tiden före heraldiken är det alltså tack vare sigillen som man för vissa personer kan komma tillbaka till tiden före 1250. Våra sigill Vid sådan släktforskning, för tiden före ca 1250 och alltså baserad på sigill, är det nog vanligast att man kan finna någon enstaka gammal urkund med vidhängande sigill. Men här är just vår släkt ovanligt väl tillgodosedd. Sedan hösten 2006 finns det hela 43 von Knorringska sigill kända, daterade från 1297 till 1413. Inte illa. Samtliga dessa finns i olika tyska arkiv. I släktboken Ätterna Knorring av f. riddarhusgenealogen Pontus Möller m.fl. kan ett antal av dessa ses som fotografier, medan andra återges där som blyertsteckningar. Det senaste tillskottet i sortimentet upptäcktes hösten 2006 i Landeshauptarchiv Sachsen-Anhalt i Magdeburg, Tyskland, se nedan. Sökandet efter originalen Då jag av helt andra skäl under hösten 2006 skulle besöka Tyskland, kunde jag inte motstå frestelsen att söka efter de gamla originalsigillen. Resan gick alltså i spåren av de i släktboken publicerade sigillen, med ambitionen att nu för första gången kanske kunna få se dem i verkligheten. Särskilt intressant vore det ju att få se förlagorna till blyertsteckningarna från 1900-talets början, sammanlagt 14 st på släktbokens sidor 302 – 304. Den föregående korrespondensen med respektive arkiv gav inte full bekräftelse på vad som kunde återfinnas i arkiven. Enda sättet att utröna detta var helt enkelt ett besök på plats, samt sökandet i en flera olika register. Därtill kom det att visa sig, vad gäller flertalet av de tecknade sigillen, så var antingen källhänvisningen fel, eller så har urkunderna flyttats till andra arkiv. Inget av de avtecknade sigillhandlingarna återfanns således i Stadtarchiv Magdeburg (eller stadsarkivet i Marburg), däremot i Landeshauptarchiv Sachsen-Anhalt, i andra änden av staden Magdeburg. Besöken på plats gav framför allt två intressanta resultat.
Avvikelserna Inget av originalsigillen visade den välvda kärl-liknande form som återges på blyertsteckningarna. Särskilt tydligt framgår detta vid en jämförelse av Conradus von Rustebergs sigill, daterat 1/3 1297, så som det tecknades 1906 och så som originalet såg ut 2006.
Denna detalj kan i förstone synas obetydlig, men tyvärr är det inte så. Då vårt sköldemärke är synnerligen svårtolkat, är det av största vikt att ha tillgång till korrekta avbildningar. Även ett foto kan visserligen fås att förvanska ett avbildat föremål, i det här fallet återges dock detaljen i sin faktiska form. Två aspekter på hur sigillformen återgivits På fotografiet syns tydligt hur gravören arbetat. Vi måste tänka oss hur sigillstampen som formade sigillet såg ut, dvs som en yta i vilken sigillet har graverats som försänkningar, likt en gjutform. Och för att då åstadkomma formen för ett sigill med (som här) plana ytor, har alltså gravören arbetat med raka eggverktyg. Såväl den vågrätt liggande ytan som dess lutande sidor är som synes plana. Detta gäller dessutom för samtliga de bevarade sigill som tidigare endast publicerats som blyertsteckningar. I inget fall står det att finna något sigill vars mittfigur uppvisar en välvd form, endast med plan vågrät yta. Att sedan sidorna lutar inåt, / \ , mot mitten kan ha (minst) två förklaringar. Dels kan det vara en följd av att förebilden såg ut just så, dels kan det vara en följd av att sigillstampens gravyr måste kunna släppa från det varma vaxet. Ännu mera lodrätt stående kanter, I I , skulle medföra problem och försvåra användandet. Sigill med ytor som t.o.m. lutar utåt från centrum, \ / , och som alltså därmed vore bredare inuti sigillstampen vore ju otänkbara. Således måste formerna på ett sigill alltid visa en allt mindre yta ju högre relief de har. Varför har de tidigare avbildats felaktigt? Varför visar då teckningen, trots ovanstående, en så tydligt välvd form? Kanske hade inte tecknaren tillgång till förstorande hjälpmedel. Eller så är den välvda formen resultatet av vad man då trodde att figuren föreställde, nämligen någon form av cylindrisk kropp, till exempel ett kärl. Denna form förekommer också på von Knorringska vapensköldar från mitten 1600-talet. Än mer avvikande från de ursprungliga sigillen blev vapnet under 1800-talet, då det kom att utformas med alltmer svulstiga och fantasifulla former. Därmed försvann också helt likheten med 1200-talets ursprungliga sigill, vilket bl.a. torde betyda att ingen kände till dessa. Kanske var det så att tecknaren tog det för givet att sigillens mittfigur bara skulle vara konvex, för det var ju vad man då trodde. Därtill kanske tecknaren räknade med att de gamla sigillen hade utsatts för viss påverkan under århundradenas gång, så att den en gång konvexa formen hade tryckts ihop till en plattare sådan. Någon sådan deformering har dock inte skett. Om så vore fallet skulle även förändringar i den omgivande gravyren kunna återfinnas, vilket alltså inte är fallet. Värdet av rätta källor För att kunna tolka vårt sköldemärke är det således av stor betydelse att ha tillgång till originalsigillen. Först då kan vi alltså få veta hur de en gång såg ut. Hur välgjorda olika tiders avbildningar än kan synas vara, så visar det här exemplet på hur viktigt, och lönande, det kan vara att gå till källorna. Självklart gäller detta även fotografiska avbildningar. Med detta anser jag det faktiskt styrkt att vårt sköldemärke inte visar något kärlformigt föremål av typen kanna, mortel, vallstamp etc. Nya källhänvisningar i Magdeburg Under sökandet efter de gamla knorringska sigillen hade alltså turen kommit till Magdeburg. Enligt källan (Vårt släktvapen av Gotthard baron v. Knorring, även återgiven i släktboken Ätterna Knorring) skulle det alltså finnas ett antal sådana sigill på stadsarkivet där. Så var dock inte fallet. Däremot kanske de fanns där då blyertsteckningarna en gång gjordes, dvs 1906. Tyskland har ju genomgått många politiska och samhälleliga förändringar sedan dess. Tack var tips från stadsarkivets chef, Dr. Maren Ballerstedt, gick därför min spårning vidare till Landeshauptarchiv Sachsen-Anhalt, i andra änden av Magdeburg. Och där blev det fullträff! Arkivsökning Att hitta gamla urkunder, med sina eventuellt vidhängande sigill, visade sig vara en ganska omständlig process. I inget av de arkiv jag besökte gick det att söka i något som liknade en modern databas. Här gällde i stället äldre manuella handskrivna register. Och inte bara ett, utan flera. Systemet var oftast uppbyggt på så sätt att ett register hänvisade till ett annat, som hänvisade till ett tredje osv. Sammanlagt handlade det om att slå i fyra olika register, tjocka tunga luntor av stort format. Och alla var alltså skrivna för hand, en del t.o.m. med s.k. tysk frakturstil, dvs med bokstäver som inte används under min livstid. Det tog alltså tid för att ana hur systemet fungerade, och att nå fram till den sista hänvisningen för att kunna göra en skriftlig beställning på en viss urkund. Efter att ha överlämnat en blankett för ändamålet till damen som vakade över dagens besökare med hökögon, gick det dock raskt att få fram den begärda handlingen. Inom en kvart dök det upp en löpare från arkivet med en stor pappkartong, och serverade denna som om det vore vilka vardagliga handlingar som helst inuti.
Historiska fläktar Det var en helt fantastisk känsla att sedan med egna händer få öppna papplådan. Och att med egna händer få hålla i de gamla urkunder som låg däri. Det var som att få vara med om någon arkeologisk utgrävning, där föremål från urtiden för första gången såg dagens ljus... Just den urkund från vilken detaljbilderna på sigillet ovan hör till, som alltså skrevs för 709 1/2 år sedan... Betänk därtill att dessa handlingar också har överlevt alla de krig och katastrofer som inträffat. Och ändå är de så fantastiskt välbevarade, både texten och sigillet. Originalen till de tecknade sigillen gick alltså att spåra, och det var helt klart mödan värt, och det oavsett om några avvikelser eller inte hade gått att konstatera. Även en ev. bekräftelse på att sigillen var korrekt återgivna hade varit precis lika värdefullt. Därmed skulle ju alla tvivel ha kunnat skingrats, och nya tolkningar kunnat göras på minst lika säker grund. Nu gav detta arkivbesök alltså att grunden för kommande tolkningar torde behöva revideras. Ny urkund med sigill Dag två i forskarsalen fortsatte med fynd av ytterligare originalsigill. Därtill dök det i registren upp några poster med misstänkt knorring-anknytning. När det förekom ord som "Rusteberg", "Uder", "Knorr" osv var det som om larmet gick. Även dessa urkunder måste ju bara kollas upp. En av dessa, den var daterad år 1361 på "den Helige Ambrosius dag", dvs den 4 april, visade sig vara ytterligare en tiopoängare. Tack vare att släktföreningen sökt, och den 15/6 2007 erhållit tillstånd, så kan vi här nu publicera denna urkund.
Därtill torde detta vara ett av de absolut bäst bevarade av våra sigill. Denna blandning av bivax och lack har alltså bestått i mer än 646 år, för att nu kunna beskådas på internet... Texten i dokumentet, skriven på en lågtysk dialekt, är ännu inte tolkad, sk excerpering pågår. När den är klar kommer översättningen att publiceras här. Dock står det redan klart vad den handlar om i stora drag. Vad urkunden handlar om I denna urkund sluter riddaren Tyderich von Rusteberg ett avtal med Klostret Teistungenburg. Klostret skall betala Tyderich en summa pengar för nyttjanderätten av mark vid klostret. Det står även hur parterna skall göra när avtalet skall upphöra att gälla. Denne Tyderich kanske är den "Thyle" som Du kan läs om i släktbokens tab. 9 och 21. Nu undrar man ju hur många fler urkunder och sigill det kan finnas?
|
||||||||||||||||||||
