Om vårt släktnamn, dess ursprung och betydelse...


av Harald von Knorring

Hur efternamnet kom till…

Många försök har gjorts för att förklara vårt släktnamn. Många gånger får vi frågan från andra vad namnet betyder, var det kommer ifrån osv. Det är ju tydligt att det måste ha förelegat några särskilda omständigheter för att man en gång i tiden skulle kunna hitta på ett så märkligt namn, det sticker ju liksom ut en del i den stora mängden av mer vanligt förekommande namn.

För att börja nysta i denna fråga är det till stor hjälp om man har tillgång till etymologisk kompetens, och har man inte det själv så får man alltså ta hjälp av andra. Innan dess, kan man ju i alla fall ta en titt i de etymologiska ordböcker som finns på biblioteket. Här i Uppsala finns ett gediget sortiment på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Särskilt tysk etymologi är ju intressant i vårt fall, då vi vet att namnet faktiskt användes där för första gången. Och i detta bibliotek finns faktiskt den mycket respekterade Gebrüder Grimms Ordbok från 1854 i 16 band. Och har man nu inte tillgång till ett så komplett bibliotek så finns faktiskt numera hela ordboken också att slå i på internet, se här.

I detta uppslagsverk behandlas ordet knorr och dess olika former på flera sidor. Det framgår vidare att det inte är ett låneord utan av tyskt ursprung, och att det förekommer i en mängd olika sammanhang, betydelser och inom så skilda ämnesområden som botanik, medicin, teknik, zoologi, dendrologi mm.

Den helt dominerande användningen av ordet knorr avser en utmärkande och karaktäristisk form på gamla träd. Träd som av ålder (och kanske hamling?) kommit att få ett särskilt knotigt utseende kallades för "knorrig". En riktigt vresig och ålderstigen ek, med tjocka, krokiga och krumma grenar, och många knotiga utväxter kunde t.ex. kallas för "ein knorriger Eich".

Var finns då logiken i att länka denna föga smickrande beskrivning till de första som bar efternamnet Knorr? Ett försök till detta gjordes en gång av tysken Karl Johann Paulsen, som under 1970-talet, och på uppdrag av baron Gotthard von Knorring i Finland bedrev släktforskning i tyska arkiv. I släktboken kan man bl.a. läsa att han (Paulsen) anser att namnet skall räknas till den namngrupp som betecknar en egenskap hos sin ursprungliga bärare, och att personen var en vresig och motbjudande typ.

Numera finns det mer kunskap publicerad i ämnet, därför är det lockande att ta del av de senaste rönen inom tysk namnforskning. En mycket respekterad och anlitad institution för detta är avdelningen för Namensberatung und Namenkunde vid universitetet i Leipzig, under ledning av professor Jürgen Udolph. Tillsammans med Dr. Sebastian Fitzek har han skrivit boken "Professor Udolphs Buch der Namen".

De kan bl.a. upplysa om att alla tyska efternamn, utan undantag har sitt ursprung i endera en av följande fem kategorier:

1. Tilltalsnamn

2. Härkomstnamn

3. Boplatsnamn

4. Beskrivande namn

5. Yrkesnamn

Några exempel ur boken:

Tilltalsnamn. Antag att det fanns flera Konrad på samma ort, för att fånga just den enes uppmärksamhet kunde han tilltalas t.ex. med "Du Konrad, Fredriks son..." eller "Fredriks Kondrad!" vilket med tiden blev till "Konrad Fredriksson".

Härkomst. Denna grupp av efternamn igenkänns på att de ofta innehåller ett känt ortnamn, t.ex. Altenburg, Eisenberger etc.

Boställe. Denna grupp syftar också på en persons geografiska härkomst, men i en mindre skala i form av en gård eller plats. Särskilt markanta kännetecken i närheten av boplatsen eller andra karaktäristiska platser i omgivningen kunde utgöra utgångspunkten för ett efternamn. Som exempel nämner Udolph att den som bodde vid Anger kom att få efternamnet Anger eller Angermann, den som bodde invid trädet (der Baum) kom att kallas Baum i efternamn, och den som bodde vid Wiese kom att heta något i stil med Wiesner, Wiesmann eller Wiesemann.

Till denna grupp hör namn vars ursprung finns i namn på boplatser som endast var lokalt kända inom närområdet, och i sin egen region. Därför förekommer de inte i senare tiders språkbruk, vilket gör att de därför framstår som obegripliga skriver prof. Udolph.

Beskrivande namn. Till denna grupp hänförs namn som har en beskrivande innebörd av personen i fråga. Enligt boken kunde exempelvis den som föddes på en söndag få heta Sonntag i efternamn, den med grovt utseende eller grov karaktär kom att heta Gross (-er), den som var liten Kurz, den ljushårige Weiss (-e), Weisskopf eller Wittkopf, den mörkhårige Schwarz (-e, -er), den flintskallige Kahlkopf, den morgonpigge Frühauf. För denna kategori är det alltså en persons uttalade eller karaktäristiska avvikelser som utgör grunden för namngivningen.

Yrkesbeteckning. Bland de 20 vanligaste tyska efternamnen förekommer Müller, Schmied, Fischer, Meyer, Bäcker, Bauer, Wagner och Koch (Mjölnare, Smed, Fiskare, Mejerist, Bagare, Bonde, Vagnmakare och Kock).

Av ovanstående fem möjliga kategorier har alltså tidigare tolkning begränsats till kategori 4, dvs Paulsen skriver att den förste bäraren av efternamnet Knorr skulle ha varit en "...kort, tjock och i överförd bemärkelse också oborstad och föga älskvärd människa."  Man kan ju undra om han hade något otalt med sin uppdragsgivare?.

Flera skäl föreligger faktiskt för att ifrågasätta denna tolkning.

Även om någon tilltalas i nedsättande syfte så är det ju ganska osannolikt att denne också skulle börja använda benämningen som sitt eget efternamn. Särskilt som det här handlar om personer ur överheten med en aktad samhällsställning, och som därför ofta hade anledning att använda sitt namn i skriftliga källor och urkunder. Därtill med eget sigill, vilket endast var förbehållet furstar, biskopar och högadel.

Ett annat skäl är att helt enkelt pröva möjligheten med kategori 3.

Till att börja med kan man konstatera att det fanns, och fortfarande finns ett antal platser vars namn bygger på ordet knorr. Åtminstone dessa tre exempel kan ses: die Knorr´sche Quellen, Knorrenhecke och Knorrenlohe. Detta är alltså namn på platser som var kända lokalt på sin tid. Och just die Knorr´sche Quellen ligger på den plats där vi finner släktens äldsta kända ursprung.

När det gäller just ordet knorr, som enligt etymologiska lexika oftast användes för att beskriva ett träds utseende och karaktär så förefaller det ju högst möjligt att en lokal plats skulle kunna utgöra grunden för namnets uppkomst. Till exempel en ekbacke, med särskilt krokväxta träd. Att de hade ett krummt utseende gjorde ju också att de kom att ratas för både konstruktionsvirke och ved (det fanns ju andra träd som var betydligt bättre och enklare att använda). Därför kom då den här ekbacken att få stå kvar, dessutom under många generationer. Ekarna blev med tiden just så gamla och krokiga som tyskans "knorrig" betyder. Det kan alltså ha funnits en sådan ekbacke i Uder (i Eichsfeld!). Om denna ekbacke dessutom låg vid bygdens viktiga vattenkällor så förelåg ju starka skäl för antagandet att det var platsen med de knorriga ekarna som fick ge namn åt såväl källorna som dess ägare, och inte tvärtom. Och än i dag finns alltså platsen kvar med det namnet, vid Smedsgränd i byn Uder. Se här hur platsen såg 1938 och 2006.