Bruket att använda vapenbilder inleddes före 1300-talet i samband med att riddarna började använda allt mer skyddande rustningar. Ofta var själva utrustningen ganska likartad, t.ex. kunde en sköld se ganska lika ut på håll, likaså en rustning. Därför kom heraldiken att utvecklas. För de riddare som sedan tidigare hade tillgång till ett eget sigill föll det sig naturligt att använda figuren från sigillstampen på skölden, som s.k. sköldemärke. Senare kom heraldiken utvecklas med en allt rikare flora av olika figurer. Förebilder till de tidigaste använda sköldemärkena skall därför sökas bland sigill, alltså vaxsigill som hängde på gamla urkunder av pergament från tiden före ca 1300. I den heraldiska litteraturen finns ett antal oförklarade sköldemärken. Därtill har jag även funnit några som uppenbart feltolkats. Till heraldikens försvar kan sägas att den inte i första hand syftar till att tolka och förklara sköldemärken, utan mera läran om hela vapenfigurer, dess blasonering mm. För att kunna tolka och förstå den äldre heraldikens sköldemärken är det därför en annan hjälpvetenskap som kommer till användning, nämligen sfragistik, vilket kan översättas som läran om sigill, eller sigillografi. Sfragistik är således ett om möjligt ännu smalare ämne än heraldik. Därför är också tillgången på tryckta källor väldigt begränsad. Det finns dock några heraldiska specialbibliotek med en del intressant litteratur inom sfragistiken. De jag fått möjlighet att använda är den Berghmanska Samlingen på Kungliga Biblioteket, Riksarkivets heraldiska bibliotek samt universitetsbiblioteket i Leipzig. Min ingång i detta smala ämnesområde var alltså att försöka förklara det von Knorringska sköldemärket. Under det arbetet fann jag ytterligare några enstaka sköldemärken som inte heller hade givits någon rimlig förklaring till vad de föreställde. Inte ens i sina mest ursprungliga former, dvs innan alltför omfattande stiliseringar. Tack vare det omfattande arbete som baron Gotthard von Knorring i Finland utfört finns det en hel del gedigen kunskap att bygga vidare på. Han publicerade sina rön 1977 i skriften Vårt släktvapen. Hans forskning visar på inte mindre än 36 olika sigill med den von Knorringska figuren. Sigillen är daterade mellan 1297 och 1413, och återfinns i olika tyska arkiv. 13 av de sigill som finns avbildade i hans skrift är i form av noggrant utförda teckningar, medan övriga utgörs av fotografier. Under mina efterforskningar har jag fått möjlighet att studera dessa dokument, en mycket fascinerande upplevelse! De historiska vingslagen blir väldigt starka när man helt plötsligt serveras en bunt urkunder från 1300-talet, av pergament och med exakt vårt sigill!
Det torde vara få släkter förunnat att ha tillgång till ett så stort antal välbevarade medeltida urkunder och sigill. Det föreligger framför allt tre skäl att nu göra en förnyad tolkning av vårt sigill. - De tidigare publicerade teckningarna har visat sig avvika starkt från originalen, - en kronologisk bedömning ger helt nya perspektiv på sigillets möjliga innebörd, samt - kännedomen om en medeltida ritningsteknik som uppenbart tillämpats på andra samtida sigill.
- De tidigare publicerade teckningarna har visat sig avvika starkt från originalen Ett genomgående tema i tidigare försök till förklaring har varit att figuren skulle föreställa någon form av kärl, dvs den skulle ha en cylindrisk mittkropp. Av de tidigare kända sigillen som återgivits avtecknade, inte fotograferade, så är dessa tecknade just på sådant vis att ögat uppfattar figuren som cylindrisk, likt ett kärl. När man däremot nu studerar originalurkunderna, med dessa sigill, så finner man att mittfiguren är helt plan. Utan undantag håller den samma höjd i hela sin bredd. Den enda antydan som finns till "avrundning" är i stället i nederkanten, där vaxsigillet visar en polerad yta med svag antydan till fas. Detta är uppenbart pga rent slitage under århundradenas gång. Således måste samtliga tidigare kända teckningar av vårt sigill omvärderas, dom stämmer helt enkelt inte, varken de från Magdeburg, Mühlhausen eller Göttingen. Därtill visade sig inte heller namnen, på de som dessa avtecknade sigill har tillskrivits vara korrekta. - en kronologisk bedömning ger helt nya perspektiv på sigillets möjliga innebörd De äldsta sigill vi har känner till är daterade mellan 1297 och 1413. Alla dessa, numera 37 stycken, visar samma figur. 35 av dessa framstår som nära identiska, medan 2 visar en avvikande form (gemensamt för samtliga är dock den genomgående symmetrin). Några ytterligare exempel på hur släktens vapenfigur sett ut finner vi inte förrän framåt 1600-talet. Ett flertal vapen och epitafier (begravningsvapen) finns från den tiden och framåt 1800-talet. Gemensamt för dessa är att tidens mode fått råda, dvs alltmer svulstiga och från de äldre sigillen avvikande former blir vanliga. De avviker ur många aspekter från de ursprungliga sigillen från 1300-talen. Detta visar också på att om figurens ursprungliga betydelse var borta redan då. Om vi betraktar de kända vapenfigurerna ur en kronologisk synvinkel, och börjar med det äldsta från 1297, och slutar med de från 1600-talet, så skulle vi alltså behöva en skala med ca 300 skalsteg. Och alla de äldre sigillen med närmast likadana figurer skulle rymmas inom de första 50 skalstegen. Detta visar följande: - då de äldre sigillen spänner över en tidsrymd av 116 år och är av olika proviniens måste de ha tillverkats av ett antal olika gravörer. Trots detta är figuren närmast identisk. Det visar att det föremål som gravören avbildade också var väl känt för sin samtid (själva poängen med sfragistik och heraldik är ju att visa en klar och tydlig association till bäraren). - då dessa sigill måste ha tillverkats av ett flertal olika gravörer så borde sigillen ha kommit visat en betydligt större variation om det hade varit enkla föremål som bägare, mortel, vallstamp mm som avbildats. Några sådana vars former påminner om vårt sigill har dock aldrig kunnat påvisas, än mindre några helt symmetriska sådana, ej heller att dessa föremål skulle ha något heraldiskt värde. - den teknik som dåtidens gravörer använde föll helt i glömska efter början av 1400-talet. Det som karaktäriserar vårt sköldemärke är således den konsekvent genomgående symmetrin. Oavsett gravör under både 1300- och 1400-talen, och oavsett några smärre variationer i formen så är symmetrin hela tiden och utan undantag konsekvent återgiven.
- kännedomen om en medeltida ritningsteknik som uppenbart tillämpats på andra samtida sigill. I den heraldiska litteraturen har jag även funnit några andra sköldemärken som inte heller de kunnat ges någon allmänt accepterad förklaring. Ett av de i särklass vanligaste ämnesområdet ur vilken heraldiska symboler alltid har hämtats är kvarntekniken. Det finns otaliga exempel på s.k. kvarnjärn och kvarnhjul mm. Att förklara de heraldiska symboler som (mer eller mindre stiliserat) avbildar sådana föremål är oftast lätt och låter sig göras utan några som helst svårigheter Det finns emellertid ett par föremål inom kvarntekniken som är helt okända inom heraldiska kretsar, nämligen två typer av kvarnjärn. Det fanns således inte bara en typ, den "välkända". Därtill finns det en typ av vapensköld vars karaktäristiska form förekommer som sköldemärke, eventuellt även som sigill. Av alla de sköldemärken i litteraturen som inte kunnat förklaras finns ett fåtal vars förebild blir uppenbar om man känner till ovannämnda detaljer inom medeltida kvarnteknik. Dessa har dock inte ritats av "rakt upp och ner", utan endast till sin mest karaktäristiska form. Detta har sedan upprepats i två eller fyra steg på sådant sätt att resultatet blivit en estetiskt tilltalande figur med enkel eller dubbel symmetri. Förlagan har i samtliga dessa fall varit ett - för sin tid - välkänt bruksföremål med stark symbolik och med en asymmetrisk form, medan den heraldiska avbildningen gjordes helt symmetrisk, och kom därmed att bli närmast obegriplig för senare tiders betraktare. Slutsats Denna avbildningsteknik måste ju bara provas "baklänges" på vårt sigill. Om förlagan skulle ha varit - ett välkänt bruksföremål, - med asymmetrisk form. - med tydlig symbolisk innebörd för sin samtid, - med tydlig koppling till någon form av hög status i samhället tyder mycket på att det i vårt fall skall ha varit ett städ. Med den ritningsteknik som nämns ovan så kommer ett typiskt dåtida städ att mycket väl kunna anta den form som vårt sigill visar. Därtill var smedjan med sitt städ en tillgång som var överheten förunnad. Städet var alltså av precis samma symboliska dignitet som de inom heraldiken betydligt vanligare kvarnjärnen. Lägg därtill att den äldsta kända platsen våra förfäder bebodde, på 1000-talet, alltså helt samtida med de äldsta kända sigillen, var i byn Uder i Eichsfeld. Mitt i byn ligger de s.k. Knorr´sche Quellen, dvs de Knorrska källorna. Dessa har varit väl kända för sin rika tillgång på vatten under många generationer, och det flödar fortfarande vatten där. Tillgången på vatten medförde gärna att där hade man också en smedja. Att det kan ha funnits en smedja just här, där de av våra förfäder bodde som var först med att använda vårt sigill, det styrks väl i alla fall lite av att adressen idag faktisk är Smedsgränd. Eller Schmiedegasse som det står på skylten. I skriften Heraldiska Palindrom visas den ritningsteknik med vars hjälp man fram till mitten av 1300-talet torde ha avbildat vissa bruksföremål för att användas som sigill, och därmed senare även som sköldemärken. Skriftens titel syftar på att dessa figurer alltid blev helt symmetriska, dvs de kan "avläsas" i valfri riktning. För mera information, recensioner samt beställningar klicka här.
|
