|
Rikets delning 1809 |
|
Sverige har som självständig nation aldrig stått så nära sin egen utplåning som under våren 1809. Landet var bankrutt och östra rikshalvan, Finland för evigt förlorad. Ryssland och Danmark var på god väg att sinsemellan dela på Sverige.
År 1808 förklarade Ryssland krig mot Sverige. Sveaborg, sjöfästningen vid inloppet till Helsingfors övergavs den 3 maj 1808 - en svår vanära för nationen. Ryska soldater ockuperade Finland och senare även norra delen av Sverige (Norrbotten och Västerbotten).
1809 var Sverige ett land stadd i upplösning. Samtidigt avsattes Sveriges konung Gustaf IV Adolf genom en statskupp 9 mars, en konspiration ledd av i huvudsak adliga officerare, även civila personer deltog. Gustaf IV Adolfs farbror, hertig Carl utsågs till ny konung under namnet Karl XIII. Som tronföljare adopterades senare (1810) den franske skräddarsonen, sedermera marskalken av Frankrike, Jean Baptiste Bernadotte (inte alldeles utan dramatik då det fanns flera kandidater). Bernadotte installerades som konung år 1818 med namnet Karl XIV Johan.
I detta känsliga och turbulenta läge, som det svenska riket befann sig i år 1809, förklarade Danmark krig och planerade tillsammans med en invasionsarmé från Frankrike under befäl av en viss Jean Baptiste Bernadotte att invadera de södra delarna av Sverige.
Överfallet var tänkt att ske genom att gå över isen i det frusna Öresund. Det hela fick ställas in p.g.a. töväder och därmed föll hela planeringen, en tänkt kniptångsmanöver i ett försvagat Sverige med danskarna i söder och ryssarna i norr (20 000 man). Den 10 mars började den ryska armén röra sig ut över isen från Finland via Åland in i Roslagen. Västra rikshalvan låg framför, öppet och försvarslöst – ryska förtrupper var redan på plats i den åländska skärgården - de svenskfinska arméförbanden beordrades då, av sin befälhavare Georg von Döbeln, att utrymma Åland och retirera över isen till Grisslehamn i Roslagen.
Större delen av de svenska trupperna räddades över till fastlandet efter förhandlingar med ryssarna. Vintern 1809 var exceptionellt sträng, den brittiska flottan allierad med Sverige, var p.g.a. isläget förhindrad att komma Sverige till undsättning. Ryska förband började nu strömma in i Grisslehamn för att rekognosera.
I denna prekära situation valde de baltiska generalerna (rejält krigströtta) i tsarrysk tjänst, efter förhandlingar militärt, diplomatiskt och politiskt, att anmärkningsvärt nog att avstå från en invasion, som de egentligen ogillade, genom att sända förfalskade väderleksrapporter till S:t Petersburg för vidare befordran till den ryske tsaren, Alexander.
Kejserliga ryska infanterigeneralen och överbefälhavaren Gotthard Johann von Knorring. Född 1744 11/11 på familjegodset Erwita, död i Dorpat 1825 17/12, begraven 1826 29/1 i Neuhausen. Ägde fädernegodsen Arroküll, Erwita, Kaltenborn, Uddewa och Penniküll. Deltog i slagen vid Larga och Cahul (Rysk-Turkiska kriget 1770); 1773 rysk ambassadör, 1792-94 deltagit i striderna i Polen. Källa: Russian pre-Revolutionary encyclopedia, F. Brokhaus and I. Efron 1895, vol. 29, p 463.
Överbefälhavare på den ryska sidan var den 62-årige Bogdan Fedorovitj von Knorring (Gotthard Johann von Knorring). von Knorring valde att inte förfölja von Döbelns trupper och att inte inta Stockholm med hänvisning till väderläget, som pekade på töväder, regn och stark sydvästlig vind, vilken hotade att bryta upp den isbelagda vattenytan. Senare har det visats sig att denna meteorologiska desinformation var en förevändning för att upphöra med krigshandlingarna – ingen ville egentligen föra krig.
De ryska officerarna och befälhavarna hade släktingar, vänner och kontakter i Sverige – en fortsatt invasion skulle skapa irreparabel bitterhet. von Knorring lät inställa anfallet av Stockholm med hänvisning till svenskarnas fredsvilja och havsisens osäkerhet och omtanke om sina egna trupper. Trupperna beordrades därför att återvända via Åland till Åbo och de ryska soldaterna i Umeå evakuerades till finska sidan av Bottenviken.
ÖB von Knorrings ordervägran mot självaste kejsaren fick till följd att han försattes i onåd för sina felbedömningar och långsamhet. von Knorring, som var ytterst ansvarig för ”misslyckandet”, blev tvingad att begära avsked och ersattes av annan befälhavare. Han drog sig därefter tillbaka till sina egendomar i Baltikum.
Märkligt nog ställdes han inte inför krigsrätt för förräderi trots detta fall av uppenbar olydnad. Förklaringen var att hans agerande hade tyst stöd av inflytelserika napoleonkritiska adelsgrupper i S:t Petersburg, som inte alls ansåg att von Knorring varit ohörsam eller begått ”förräderi”.
Samtiden och eftervärlden har undrat mycket över detta märkliga beslut att avstå från att inta Stockholm. Svenska förhandlare hävdade, att de genom diplomati bidragit till den inställda invasionen och ryssarnas reträtt. De ville gärna se sig som det svenska rikets räddare. Men en modest och icke helt felaktig slutsats måste vara, att äran helt och hållet tillföll Alexanders generaler, vilka hellre skyllde på vädret.
Att krigshandlingarna inställdes medförde även, att vägen låg öppen för 1812-års svensk-ryska samförståndspolitik.
Källor:
Persson, Anders: artikel SvD 2009-03-23
Isaksson, Anders: ”Kärlek och krig revolutionen 1809”. Bonniers förlag 2009.
P.Möller, K.J. Paulsen och G.v.Knorring: ”Ätterna Knorring” tabell 116 s. 82 Genealogiska Samfundet i Finland. Helsingfors 2000.
H.A. Vt 2010