Här på släktföreningens hemsida har Ni tidigare kunnat läsa om några arkivfynd, nämligen medeltida sigill som kan kopplas direkt till våra äldsta kända förfäder. Ett antal kan ses i släktboken, i kapitlet av Gotthard von Knorring. Därtill har, år 2006, ytterligare 15 stycken sigill spårats upp i olika tyska arkiv. Som om detta nu inte vore nog, så har även 2009 års sigill-turné, under september och oktober, i 23 olika tyska arkiv resulterat i ytterligare 53 sigill! Därtill har 12 av de som Gotthard von Knorring publicerade återfunnits. Därmed kan dessa återges i form av högupplösta ateljéfoton, samt med aktualiserade beteckningar till de arkiv där de förvaras idag. För närvarande har vi alltså kopior på urkunder med sammanlagt 93 av våra förfäders sigill inom tidsintervallet 1297 till 1424. Alltså 67 stycken utöver de som kan ses i släktboken. Och alla sigillen visar samma sigillfigur, den som utgör vårt sköldemärke. Få släkter torde vara så välförsedda med medeltida dokument som vår. En förklaringen kan ses i att våra förfäder från den här tiden var riddare, och av tysk uradel. Därmed hade de också rätten att föra eget sigill, något som endast var förbehållet ett fåtal. När sedan heraldiken kom att utvecklas, från 1250-talet ungefär, var det denna adelsvärdighet som låg till grund för rätten att också föra ett eget heraldiskt vapen.
I Niedersächsisches Landesahuptarchiv Hannover, oktober 2009. På bordet skymtar ett av fynden, en urkund som skrevs den 17/2 1302, i vilken en Arnd, riddare (Ritter) och fogde (Vogt) på slottet Rusteberg (de Rusteberch), gör en utfästelse tillsammans med sina tre bröder. Samtliga 4 sigill visar släktens vapenbild! Informationskälla Förutom att någon kanske finner ämnet sigillografi intressant, eller sfragistik som är den vetenskapliga benämningen, så ger oss dessa sigill mycket information. Sigillen kan visserligen studeras enbart för sitt utseendes skull, ungefär som en frimärkssamling. Ämnet är omfattande, och studier i konstvetenskap och latin ger än mer utbyte. Ett sigill visar oss inte endast en figur. Det ger oss också information om innehavarens namn och dennes hemort, ofta i en latiniserad form. Sigillfiguren hjälper oss att också identifiera de enskilda personerna. Några efternamn förekom ännu inte vid den här tiden, endast förnamn. Och förnamnet kompletterades oftat med namnet på hemorten. Därtill ger oss också sigillens ordningsföljd intressant information. Sigillen hängdes alltid i samma ordning som sigillanternas status. Först kom den som också nämns först i urkunden, t ex någon som skänker något. Var det flera personer som gemensamt skänkte något så både nämns och sigillerar de efter sin rang. Sist, så väl i texten som med sina sigill, följde de som eventiuellt bevittnade handlingen. Ett problem för dagens släktforskning är ofta att det var så få förnamn i omlopp vid den här tiden, dvs ganska många personer bar samma förnamn. Särskilt inom en och samma familj, då en far och äldste sonen ofta hade samma förnamn. Därtill ofta samma bostadsort och samma sigill. Men med kännedom om dessa förhållanden kan man ändå få fram ganska omfattande personuppgifter, trots ett högst begränsat forskningsmaterial. Sammantaget så utgör alltså sigill med tillhörande urkunder en viktig informationskälla, särskilt för tiden före efternamnens införande. Användandet av sigill Sigill användes inte utan anledning, det var ju innehavarens "namnteckning". Sigill sattes därför på viktiga dokument av olika slag, t.ex testamenten, gåvobrev, affärsförbindelser mm. Därmed har vi ytterligare en informationskälla till hjälp, nämligen den text som återfinns på sigillerade dokument. Skrivkunnandet var på den här tiden begränsad till ett fåtal, ofta inom kloster och kyrkor. När en viktig överenskommelse skulle formaliseras vände man sig alltså till en skrivare, som på ett ofta personligt sätt och med sin egen individuella handstil formulerade texten. De urkunder med släktanknytning som nu återfunnits är i huvudsak skrivna på latin, endast några få på (ålderdomlig) tyska. Oftast skrev man på pergament, dvs en mycket tunn djurhud. När sedan sista raden hade skrivits skar man några remsor från arkets underkant, lika många som antalet sigill som skulle fästas. Därefter vek man upp arkets underkant, på så sätt att allt "överblivet" skriv-utrymme på arkets nederkant kom att döljas. Därefter skar man ett snitt (ett för varje sigill) genom det dubbelvikta pergamentarket, genom vilka man sedan trädde remsorna, som man sedan satte sigillen på. Därmed var urkunden förseglad. Ingen ytterligare text kunde ju därefter tillfogas med mindre än att sgilillen bröts. Jämför med ord som sealed, gesiegelt, beseglad etc. Sigillfiguren, vårt sköldemärke Många har lockats att söka en förklaring till vad sköldemärket i vårt släktvapen föreställer. Än finns tyvärr ingen entydig kristallklar förklaring, däremot några intressanta hypoteser. Oavsett hypotes, så måste det dock till mer än enbart ett antagande, hur välgrundat ett sådant än är. Av stor betydelse är därför att söka argument i de olika urkundernas texter. Först med direkta och samtida hänvisningar kan ett hypotetiskt antagande övergå till en sannolik förklaring. Tyvärr kan de nya fynden inte visas här. Samtliga är belagda med upphovsrätt. Och för att få visa sigillen, och urkunderna fordras skriftliga tillstånd, samt betalning. Utan att göra intrång på upphovsrätten kan du däremot få se högupplösta ateljéfoton på de nyfunna sigillen och urkunderna på vårt kommande släktmöte på Riddarhuset. Kallelse till detta kommer senare.
|
