Rekord i släktforskning? Om släktforskning när det inte fanns efternamn...
Som inom all släktforskning så söker man sig ju allt längre bakåt i tiden. När man lyckats påvisa ytterligare en generation så blir ju man ju än mer sporrad att söka sig ännu längre tillbaka i tiden. Släktforskning är m.a.o. beroendeframkallande. Få släkter torde som vi ha sitt genealogiska ursprung så professionellt och så omfattande klarlagd. Det kan t.o.m. handla om ett rekord, möjligen med undantag för några få kungahus. Släktforskning brukar ju i vanliga fall handla om att man söker sig bakåt i historien med hjälp av efternamn. Men efternamn är ju inte något som har funnits i alla tider (och inte i alla kulturer heller). Kommer man ner till 1400-talet så är det ganska ovanligt. Vår släktledning sträcker sig ju ända till ca 1070, och på den tiden förekom inga efternamn. Om den släkt man forskar på däremot är adlig så visar det sig finnas ytterligare möjligheter. De personer som adlades antog ju också regelmässigt ett släktvapen. Regelverk och administration av det här systemet var väldigt noggrant reglerad, det handlade ju om en för sin tid mycket viktig samhällsfunktion, och där man noga höll reda på rättigheter och skyldigheter. De europeiska riddarhusen hade alltså bl.a. till uppgift att hålla reda på hur de olika adliga släkterna förökade sig, eller utslocknade. I dessa sammanhang hade ett släktvapen en mycket tydlig funktion. Dess utseende skulle beskrivas noggrant (blasoneras), en avbildning på plåt skulle också utföras för att hängas upp på väggen i riddarsalen. Heraldik handlar om just vapen och vapenföring, bland heraldiker och heraldisk intresserade är således släktvapen det stora intresset. Det är alltså tack vare adelskapet som den von Knorringska släktforskningen kommit så långt tillbaka i tiden som 1070, dvs långt före det att efternamn hade börjat användas. Vid den här tiden, runt 1000-talet och en tid framåt, var det endast få personer i samhället som kunde läsa och skriva. Dessa fanns företrädesvis inom klostren, där man ju systematiskt skolades i att läsa och skriva. När viktiga dokument skulle skrivas anlitades därför ofta professionella skrivare. I normalfallet var alltså ett köpeavtal mellan två personer om t.ex. en gård inte skrivet av någon av parterna personligen. De hade heller inget efternamn, kanske hade de t.o.m. samma tilltalsnamn. I så här gamla dokument kan man därför se att man löste identiteterna genom att även ange vem som var ens far, och vilka som var ens ev. bröder. Till detta kommer alltså för adliga släkter att man också använde sig av ett personligt sigill, med just den bild som senare skulle komma att användas i vapenföringen. När det gäller de allra äldsta släktvapnen så har alltså vapnets sköldemärke sitt ursprung i just ett ännu äldre sigill. Sammanfattning När det inte längre går att följa efternamn bakåt i tiden så följer man sigill. Därför har vår släktforskning nått ända till ca 1070.
|
