av Harald von Knorring

Följer vi släkten bakåt i tiden så finner vi också var våra förfäder har bott. Den 7/5 1722 kom Otto Wilhelm von Knorring till det som numera är Sverige. Han beskrivs i sitt pass som "af långlig statur, mörcka ögonbryn, 39 år gammal". Om honom finns det mycket spännande att läsa i släktboken, han var officer och hade bl.a. deltagit i flera strider i Ryssland. En mängd bataljer och slag med detaljer om platser och datum finns beskrivet där.

Nu var ju inte Sverige då detsamma som i dag. Otto Wilhelm ansåg nog inte att han emigrerade till Sverige. Sverige bestod ju av ett väsentligt större område då, bl.a. av hela nuvarande Finland. De nuvarande baltiska länderna var också en del av Sverige. Med sin tids ögon gjorde han alltså sin resa inom Sverige.

Innan någon av våra förfäder ännu kommit till de baltikum finner vi släkten i Eichsfeld, nästan mitt i nuvarande Tyskland.

Den förste i släkten att anlända till baltikum därifrån var en Heinrich Knorr, född omkring 1400. Från 22/1 1441 så vet vi att han äger gården Pelzen där.

Tidpunkten för hans resa, hans gamla och nya hemorter, och hans ursprung i en av de mest betydande riddarsläkterna under ärkebiskopen av Mainz gör att man starkt kan misstänka att han var en av korsriddarna i något av de korståg som just vid den här tiden utgick mot baltikum. (Om de baltiska korstågen står mycket att läsa i Gud vill det! av Dick Harrison)

För tiden före hans ankomst till baltikum är det alltså i det nuvarande mellersta Tyskland som vi finner våra förfäder. Det är också där som vi än idag finner de urkunder som utgör grunden för släktforskningen ända tillbaka till ca 1070. Dessa urkunder finns i arkiv i Mühlhausen, Göttingen, Duderstadt och Magdeburg. Just stadsarkivet i Duderstadt har dessutom gjort sina äldre dokument tillgängliga via internet. Den intresserade kan därför gå in på Stadtarchiv Duderstadt och där söka på "knorr", varpå ett par dokument från 1400-talet sedan kan ses på skärmen, med sigill och allt.

I Eichsfeld finner vi således våra förfäder, av tysk uradel och som riddare på borgen Rusteberg. Denna borg var den viktigaste besittningen under ärkebiskopsdömet Mainz, och låg vid dess östligaste gräns. Vid den här tiden så var det inte bara kungar som styrde och bestämde, minst lika stor makt hade även kyrkan. Därför löd bl.a. delar av nuvarande Eichsfeld under ärkebiskopsdömet av Mainz, och för att kunna bevaka sitt territorium och sina intressen där behövdes borgen Rusteberg. Då våra förfäder uppenbart hade de kvalifikationer som ärkebiskopen önskade sig kom de att städslas som slottsfogdar där.

Rusteberg som det såg ut en gång...	och som det såg ut i juni 2000

Strax intill Rusteberg finns en mindre ort vid namn Uder. Och det är från den byn som forskningen visar att slottsfogdarna på Rusteberg kom. I urkunderna har de tilltalsnamn som Gunterus, Odelricus, Hartwicus och Decelinus mm. Dessa urkunder är alltså skrivna på latin, man kan därför anta att de omnämnda personerna egentligen kallades något annat, men snarlikt, i dagligt tal.

I Uder så finns det en speciellt intressant plats med någon form av anknytning. B. Siebert skriver 1938 i sin bok "Uder und seine Geschichte" både om "Knorr´sche Quellen", och "Gutsgelände derer v. Knorr". Alltså ungefär "Knorrska källor" och "v. Knorrs fastighet".

I hans bok finns även fotografier på platserna.

Och fortfarande finns namnet Knorr´sche Quelle kvar i minnet hos äldre personer i Uder, åtminstone hos de två hembygdsintresserade som jag träffade där. Då tillgången på vatten och vattenkraft även på 1000-talet var mycket betydelsefull, så är det kanske inte så konstigt att namnet på platsen för en av byns viktigaste funktioner levt kvar, särskilt som Uder aldrig kom att utvecklas till någon storstad utan förblivit en mindre ort. "Die Knorrs´che Quelle" finns därför kvar än i dag, trots sin centrala belägenhet i Uder. Visserligen har en del markarbeten, dräneringar och torrläggning för dagens moderna behov genomförts, men trots det så rinner ännu källvattnet fram. Merparten av vattenflödet sker numera i rör under jord, men en del kan fortfarande ses i form av en betongdamm (för ankor och gäss?) som man anlagt där. Därefter rinner vattnet åter i rör innan det lämnar kvarteret och åter ses då det rinner längs gatorna i Uder i en smal betongkanal.

Även de byggnader som Siebert visar i sin bok låter sig ännu identifieras. Själva byggnaderna kan knappast ha något med 1000-talet att göra, däremot deras namn. Lägg därtill till att adressen är Smedsgränd (Schmiedegasse), så styrker det hypotesen om att det sigill som våra förfäder använde här på 1000-talet föreställer en form av ett städ.

Sammanfattning

Släktens äldsta kända ursprung kan dateras till 1000-talet, och mitt i nuvarande Tyskland. Källan (i dubbel bemärkelse…) kan ännu ses i byn Uder, några mil nordväst om delstaten Thüringens huvudstad Mühlhausen. Därefter, från första hälften av 1400-talet  leder ursprunget vidare till baltikum, och från 7/5 1722 så finns släkten i Sverige. Det här betyder nu inte att släkten också skulle ha utslocknat på de tidigare platserna. Det finns alltså fortfarande släktingar kvar i alla de tidigare hemländerna.

Den  i särklass största grenen i dag är den gren som bor i Sverige med ca 200 personer.